Fyrtioåttonde dagen

Är så ledsen. Nästan säker på att jag fått missfall. Började blöda lätt i tisdagskväll, lite rosa på toalettpappret som igår blev lite mer i kombination med rätt rejäl mensvärk. Och så idag riktigt kraftig mensvärk med tendens till ont i korsryggen och mer brunaktig flytning med små små bitar i, förmodligen hinnor och annat. Ringde Fertilitetscentrum igår, mest för att få tröst och för att jag ville att läkaren skulle säga att det faktiskt kunde vara något annat än ett missfall, tex att livmodern expanderar när man är gravid och att det då kan blöda, men just den läkaren var hopplös. Sa bara att jag skulle vänta och se och fortsätta med progesteronsalvan fram till gravtestet på torsdag. Hon var inte till någon hjälp eller tröst alls. Ringde sambon som googlade medan jag var i luren och läste högt från Sjukvårdsupplysningen där det stod precis det jag själv föreslagit till läkaren - nämligen att man kan få en liten blödning i samband med att livmodern växer - och att det känns precis som molande mensvärk! Blev lite lättad men samtidigt förbannad. Ska man behöva googla för att få svar på sina frågor? Jag fattar väl att läkarna inte vill ge mig falska förhoppningar, men hon kunde ju själv ha nämnt andra orsaker till att man blöder än missfall...

Hur som helst, idag råder det inga större tvivel om vad som är på gång och jag känner mig misslyckad, tom och ledsen. Det kändes ju så himla fint, jag svarade bra på behandlingen och blastocysten som sattes in var "stor och fin"... Ändå gick det inte. Försöker tänka positivt om de tre äggen som finns i frysen, hoppas de klarar upptiningen och att vi kan prova igen i sommar när mensen kommit igång igen (vilket jag hoppas att den gör snart!).

På torsdag är det gravtest, vilket känns jobbigt, för även om stickan kanske visar plus är risken stor att ett pågående missfall kan ge plus-utslag, har jag läst. Detta för att det är gravhormoner kvar i kroppen... Så blir det plus måste jag köpa ett par tester till på apoteket och göra om om några dagar... Men förmodligen kommer det visa på minus.

Fan.

Fyrtiosjätte dagen

Festen igår gick bra, men jag var spänd och nervös. Nervös för att alla ska se att jag inte drack vin... Först var vi förbi sambons kompis som fyllde 40 och hade stort kalas. Där bjöds det på champagne, så jag gick omkring med orört glas och kände mig dum. Sa till sambon att han måste byta glas med mig då och då så att det såg ut som om jag druckit. Och han köpte efter ett tag Ramlösa som vi både drack av, "för att det var så varmt ute".

Efteråt skulle vi plocka upp min kompis hemma hos henne. Vi satt på balkongen och hon gav mig ett stort glas som hon fyllde till hälften med rödvin utan att ens fråga om jag ville ha. För så är det, när vi vänner samlas är det alltid vin eller öl med i bilden. Eftersom vi satt på hennes balkong tillsammans med några andra, var det svårt för mig att inte dricka. Höll glaset mot munnen och fuktade läpparna, men det syntes ju så klart att glaset aldrig tömdes... Vid ett tillfälle lyckades sambon byta glas med mig, så han fick dricka dubbelt så mycket...

På min kompis födelsedagsfest gick det lite lättare eftersom man minglade och folk kanske inte tänkte så mycket på vad jag drack. Sambon kom på idén att göra virgin-drinkar till mig, så jag drack en massa apelsinjuice med frukt i, men utan vodka. Tror inte någon misstänkte något. Det enda var väl att vid ett-tiden på natten var alla ganska sliriga, men inte jag, trots att jag druckit många vodkaorange-drinkar...

Pratade med en av de få som vet hur det ligger till, och hon sa att jag kommer få stora problem på semestern... Berättar jag för några få kommer det ta fem minuter, så vet alla... Det skvallras kopiöst på semesterorten dit vi ska och vi har många, många vänner och bekanta där... Överväger att säga att jag har en vit månad. Hade ju det i januari och då ifrågasatte ingen det. Men, vita veckor utomlands... Vet inte om någon kommer att köpa det.

Jag har inte tänkt så noga på hur alkolstyrt mitt umgänge är, men det är ju faktiskt så. Majoriteten av mina vänner förutom ett par undantag, har inte barn. Många är singlar eller par utan barn, och vi lever alla fria och glada liv med resor utomlands, krog och restaurangbesök och fester... Och jag känner bara en person som är nykterist. Alla andra dricker mer än gärna.

Magen är annars i finfin form. Hade ont under revbenet häromdagen och var lite lätt illamående. Sedan flyttade sig värken neråt i buken och jag blev jätteorolig och surfade runt på alla tusen graviditetshemsidor som jag bookmarkat. På ett ställe stod det att man kan få ont strax under revbenen vid tidig graviditet. Men på ett annat ställe stod det att värk som flyttar sig i mag/buk-området kan vara tecken på missfall. Jag blir galen på alla lösa rykten och motsägelsefull information. Hur som helst hände inget och värken försvann och nu mår jag bra igen. På torsdag är det dags för gravtest...

Forts Fyrtiofjärde dagen

Just det, glömde ju... Fick ett brev från Fertilitetscentrum där det stod att tre ägg går till frysen, om vi vill och skriver på papprena. I fem år kan de ligga där. (Naturligtvis inte aktuellt i mitt fall med tanke på att jag är 40+) Men ändå. Tre ägg! Va! Än kan tanten! 11 ägg hade jag från början, sex befruktades och delade sig, fyra fina blev kvar. Det tycker jag är överraskande bra. Med tanke på allt tjat om gamla kvinnor och den lilla chansen att få till det, är jag rätt stolt, faktiskt. Läser om andra, betydligt yngre kvinnor, som fått få ägg och ibland inga befruktade alls.
Läkaren sa till oss, efter ET, att chansen att vi får behålla embryot är 45-50 procents chans. Det är rätt mycket mer än de 15-17 procent hon sa till oss från allra första början...

Fyrtiofjärde dagen

Känner mig inte särskilt nervös, konstigt nog. Jag mår så bra att det känns som om allt kommer att gå bra. Naturligtvis kan jag ha jättefel, inser det. Men känner mig lugn. Har heller ingen längtan efter att ”tjuvtesta” i förväg, som jag läser om på alla chattar, forum och bloggar. Vet dessutom att gravtestet kan visa falskt positivt om man testar för tidigt.

Ikväll ska jag på fest och det är nu problemen börjar. Jag måste låtsas dricka vin. Skulle jag dricka vatten skulle alla fråga varför och ingen tror nuförtiden på någon som är vit bara för man äter pencillin... Och jag vet inte vad annars jag ska skylla på. Så jag får fejka och gå omkring och vara nervös att folk ska se att jag faktiskt inte dricker...Och nästa vecka fyller en av mina bästa vänner år och jag vet att hennes fester brukar bli sjöslag, och då ska jag låtsas igen. Och efter midsommar drar jag och sambon på semester och då är det ännu större problem – vi kommer att umgås med många vi känner och alkohol är med i bilden varje dag från eftermiddag till sen natt. Jag kommer inte att kunna fejka i flera veckor. OM jag fortfarande är gravid då kommer jag bli tvungen att berätta för folk, fastän det är på tok för tidigt. Jag kommer då bara att vara i fjärde-femte veckan... Känns inge bra, men hur ska jag annars göra?

Fyrtioförsta dagen

I söndags blev vi inkallade till Fertilitetscdentrum. Då hade det gått fem dagar sedan ägguttaget och vi skulle få besked om hur mina ägg utvecklats. Fick besked av doktorn att en av dem utvecklats till "en stor och fin blastocyst", de andra var inte riktigt mogna ännu. Besked om hur många som kanske kan gå till frysen får vi per brev om en vecka.

Jag bytte om till rock och strumpor och sambom fick på sig en rock också och vi fick gå tillbaka till samma operationsrum där de tog ut äggen förra veckan. Jag hoppade upp i gynstolen och var helt oförberedd på den smärta som skulle komma. Av allt jag läst i broschyrer och på nätet så har ingen nämnt att ägginsättningen skulle göra så fruktansvärt ont. Läkaren kämpade länge med att försöka få in det smala plaströret genom livmoderhalsen, men det gick inte. Jag kallsvettades och försökte slappna av, men det var svårt. Till slut fick jag bedövning som delvis hjälpte och då lyckades läkaren till slut. Hon sa att en kvinna av tio har liknande problem och det beror tydligen på att mina slemhinnor svarat på progesteronsalvan och helt enkelt blivit så tjocka att det är svårt att föra in någonting i livmodern. Läkaren tröstade mig med att det är bra, för tjocka slemhinnor gör att ägget kommer att sitta bättre.

Labläkaren, som satt i rummet bredvid, visade på en monitor vår blastocyst i kraftig förstorning. Läkaren pekade ut kärnan och det som sedan kommer att bli moderkakan. All smärta och rörelse gjorde att jag började gråta. Inte för att jag var ledsen, men mest för att det kändes så stort och lite svårt att ta till sig. Sedan kom labläkaren med blasocysten i ett rör som hon gav till läkaren och alldeles strax satt den så på plats. Och vi hade tur, på ultraljudet kunde vi se beviset - en liten vit prick i allt det svarta!

- Nu är det bara att hoppas och vänta, sa läkaren och gav oss tid för gravtest den femte juni.

På rätt skakiga ben åkte vi hem och jag sov sedan hela eftermiddagen, meddtagen och öm i buken. Läkaren hade sagt att jag förmodligen skulle blöda och att jag inte skulle oroa mig för det, men det har knappt kommit en droppe blod, så det känns skönt.

Nu har det gått två dagar och jag är helt återställd. Känner mig inte gravid, men å andra sidan kommer det som sagt heller inget blod, så då sitter väl "mini" på plats, förhoppningsvis.

Trettiofemte dagen

Samtal från barnmorske-Lotta som berättade att sex ägg av de elva som togs ut blivit befruktade. Fyra hade varit omogna och ett ägg var onormalt och hade två kärnor.

På söndag 14.15 är det dags för ET (embryo transfer) och vi pratade en stund om varför de långtidsodlar (blastocystodlar) mina ägg. Hon förklarade att enligt F-centrums egna undersökningar överlever fler embryon om de odlas i fem dagar istället för normala två. Och anledningen till att man måste ha fler befruktade ägg för att få långtidsodlas, beror på att det är en större risk att göra det eftersom livmodern trots allt är en bättre miljö för ett befruktat ägg. Har man fler ägg att "slösa" på vågar man ta risken. För vinsten är att man kan se vilket av embryona som är mest livskraftigt efter fem dagar. Gränsen på F-centrum för att få långtidsodlas är just sex befruktade ägg, så jag klarade mig precis...

Nu låter de äggen vara till imorgon då de tittar igen för att se hur delningen ser ut. Nu kan man ju bara se att äggen är befruktade, inte hur de mår eller delar sig. Ser det fint ut fryser de in överblivna embryon men inte förrän på söndag vet vi om de tänker sätta tillbaka ett eller två embryon och det känns lite läskigt. Kan verkligen inte tänka mig tvillingar. Dels för att det innebär mycket större risker fysiskt för både barn och mig och dels för att jag inte orkar med två skrikande ungar... Snacka om att aldrig få sova igen...

Trettiofjärde dagen - fortsättning

Tilldelades ett mysigt rum på F-centrum. Fick lugnande tablett som faktiskt gjorde att den värsta nervositeten släppte. Sedan kanyl i armen och snygg vit sjukhusskjorta och vita strumpor som envisades med att kasa ner hela tiden.

Sambon fick ett rör och ett särskilt "herrum" uppsöktes. En inplastad Hustler och en kass dvd erbjöds, så han bestämde sig för att klara av det utan hjälpmedel, vilket gick bra.

Strax efteråt leddes jag in i operationsrummet och fick en smärtstillande lokal spruta och morfin i kanylen. Blev rejält snurrig av morfinet och hade stundvis svårt att höra vad doktorn sa till mig, så jag fick fråga om ett par gånger. På monitorn såg vi nålen föras in i äggstocken och hur den sög ut äggvätska. Efter en stund bytte läkaren äggstock och sög ut ägginnehållet där också. Fick en morfindos till, men var ändå överraskad att det kändes såpass lite som det gjorde. Det högg till lite då och då och gjorde ont när ultraljudsstaven bytte plats, men annars var det rätt ok.

Efter cirka 20 minuter var det hela över och den manliga sköterskan tog tag i mina händer och jag fick sätta mig upp. Lite snurrig och ostadig, men kunde strax ställa mig upp och gå ut till rummet med min säng.

Slumrade till och efter ett tag kom sköterskan Lotta med mackor men jag ville bara ha vatten, var så otroligt törstig.

Efter ytterligare en stund kom hon tillbaka och berättade att inga av de nio äggblåsorna var tomma, utan tvärtom, två hade till och med två ägg i sig! Så totalt fick de ut elva ägg. Lotta verkade lite imponerad och jag och sambon var också överraskade. Vi har förstått det som att det är vanligt att flera äggblåsor brukar vara tomma.

Tack vare att det var så många ägg, sker ET (återinförandet) inte förrän på söndag. Hade det varit färre ägg hade de förts tillbaka tidigare. Det som är bra med det är väl att man hinner se vilket ägg som verkar mest livskraftigt och som., förhoppningsvis, delat sig som det ska. Det trista är dock att sambon är bortrest i helgen så jag får åka in själv...

Sov sedan hela dagen, var ofattbart trött och är det fortfarande. Mår annars rätt bra. Lite öm i magen man ingen fara. Hoppas äggblåsorna inte vätskefylls bara, för det kan tydligen göra ont.

Trettiofjärde dagen

Tog Ovitrelle, ägglossningssprutan, i söndags med darrande hand. Var ovanligt nervös. Nu började det närma sig det stora otäcka.

Måndagen puff och sprutfri, vilket var en lättnad. Dock smärtor när jag rörde på mig. Riktigt känner hur de tunga äggstockarna dinglar och far hit och dit.

Tisdagmorgon är det nu. Ägguttagsdag. Taxin kommer om tio minuter. Är så nervös att jag mår illa. Vad fan har jag gett mig in i. Aldrig att jag gör om det här, känns det som nu, i alla fall.

Trettioende dagen

Nytt ultraljud imorse. Det visade sig att det var fyra äggblåsor i höger äggstock och fem i vänster, så totalt har jag alltså nio blåsor, vilket känns positivt. Läkaren verkade också mer nöjd denna gång än förra.

Och anledningen till att jag har så ont på vänster sida är inte så konstig, det är som ett halvårs ägglossningar samlade samtidigt i äggstockarna. Det blir tungt, förklarade läkaren, och dessutom rör sig äggledarna, de sitter faktiskt inte fast i något, så därför känner jag av dem. Och att jag gått upp två kilo var också helt normalt, man samlar vätska så här före ÄU. Så det är viktigt att dricka mycket.

På söndag är det dags för ovitrelle-injektionen, kl 20.30. Nålen är lite grövre och det är viktigt att skjuta injektionen i hullet och tömma nålen ordentligt.

På tisdagmorgon ska vi sedan inställa oss på Fertilitetscentrum för ÄU. Enligt sköterskan är det olika hur man reagerar, men de har morfinliknande preparat som man får intravenöst om man behöver. Tänker på väninnan som sa det var fruktansvärt smärtsamt båda gångerna hon gjordet det. Andra verkar dock inte tycka det är så farligt. Och efteråt känns det mest som menssmärtor...

Tjogosjunde dagen

Var på ultraljud igen igår. Sambon och jag tittade tillsammans på monitorn som visade att det finns fyra äggblåsor i vardera äggstock, alltså totalt åtta och den största var nio mm stor. Den kvinnliga läkaren verkade inte riktigt nöjd med det resultatet och antydde att jag kanske måste öka dosen av Gonal-F från 300 till 375 IE. Det kändes lite deppigt och som ett underbetyg. Men samma eftermiddag ringde de och sa att mitt blodprov visat att jag svarat bra på hormonstimuleringen och kan fortsätta med 300 IE. Det kändes bra.

På fredag ska jag tillbaka på ultraljud för att mäta blåsorna igen och för att de ska kunna beräkna exakt när ägguttaget ska ske, men barnmorskan trodde runt den 19 eller 20 maj.

Fikade sedan med en kompis som gått igenom två IVF-behandlingar och hon berättade att hon hade fått 15 ägg vardera gången, så mina åtta känns lite i sammanhanget... Men det räcker ju å andra sidan med ett snyggt ägg... Hon berättade vidare att ägguttaget i hennes fall varit hemskt, riktigt smärtsamt. Hon hade fått morfin men ändå haft fruktansvärt ont. I mina papper står det inget om smärtstillande, bara att man får lugnande om man vill och bedövningsgel som appliceras lokalt. Antar att det är väldigt olika hur man reagerar, men utgår ifrån att det finns tillgång till morfin om det blir alltför smärtsamt.

Nittonde dagen...

Blödningen kom den 13:e dagen, till slut. Men blev osäker på om det var en vanlig mens eller inte, så jag ringde F-centrum och de ville jag skulle ta ett blodprov för att kolla att jag verkligen är "nedreglerad". Cyklade dit imorse och blev stucken i armen. I eftermiddag efter15 ringer de och berättar provresultatet. Är allt som det ska börjar jag med injektionerna på onsdag, tidigast. Har nästan glömt hur man gjorde, men det får lösa sig. Hur svårt kan det vara?

Åttonde dagen

Gjorde ett gravtest för några dagar sedan, bara för att vara säker på att jag inte är gravid nu när jag håller på att trixar och manipulerar med min kropp. Instruktionerna var dåligt skrivna, så i en förstenad minut trodde jag att jag faktiskt kanske var gravid. Sambon tittade också på stickan med de två blå strecken. Hann tänka "Herregud, jag har druckit alkohol!" Märkligt hur hjärnan fungerar... Läste och läste i anvisningarna och till slut fattade vi att det skulle vara ett plustecken och inte ett minustecken i rutan. Jag trodde det räckte med ett streck.

Slängde stickan och tömde papperskorgen för att ingen utomstående skulle råka upptäcka vad som låg där och skräpade. Gick sedan och tränade. Hela dagen tänkte jag på det där gravtestet. Var inte precis besviken, mest i efterdyningarna av en chock. Tänk om det verkligen hade varit ett positivt besked? Det hade känts extremt overkligt. Och vad hade jag gjort då?

Puffar på mitt nässpray och nu har det gått en vecka idag. Och intet nytt under solen.

Sjunde dagen

Än ingen blödning. Känner mig lite otålig över det, men jag vet att det kan ta upp till två veckor innan den kommer.

Har i alla fall inte gått upp mer i vikt nu. Vågen stod på 54 blankt imorse. Lite för mycket för att vara jag, men hoppas det vänder neråt snart.

Femte dagen

Det här tenderar att handla mer om vikt än IVF, men jag är helt fixerad vid vågen för nu har jag gått upp nästan 2 kilo på fyra dagar. Är det verkligen normalt? Ska det fortsätta så här? Kommer vara smällfet innan jag ens får börja injektionerna, och där läste jag om risken för överstimulering kan medföra att man går upp ett kilo - om dagen! Är helt förstörd vid tanken.

Visst, det är väl ego, men det är min kropp, och jag är skiträdd om den och saker som viktuppgång, finnar och håravfall skrämmer skiten ur mig. Och allt detta vet jag kan vara biverkningar på preparaten.

Jag kan fan inte vara klok som utsätter mig för det här.

Fjärde dagen

Sover oroligt. Vaknar törstig och tänker mycket på det här, på biverkningar tex. Mest tänker jag på rent fysiska saker som kan drabba mig. Det här med viktuppgång stressar mig jättemycket. De senaste dagarna har jag varit jättenoga med vad jag ätit, ändå märker jag att vågen står still och till och med pekar lite uppåt. Beror det på nedreglingen? Önskar mensen (eller blödningen, det är ju faktiskt inte riktig mens) kunde komma igång så jag kunde sluta med sprayet.

Apropå vikt och förändrad kropp i samband med graviditet. Läser artiklar om kvinnor som får barn. Charlotte Perrelli berättar att hon hade svårt att gå ner i vikt efter sitt andra barn. Hon sa att det nog berodde på att hon var äldre då än när hon fick första. Men hon faktiskt bara 33 år när hon blev mamma andra gången... Herregud, hur ska det inte vara för mig då? Försöker klamra mig fast vid de goda exemplena. Som Salma Hayek som faktiskt var 41 när hon blev mamma. I en tidning klagar hon dock över sömnbrist... Men snygg som vanligt är hon. Sedan har jag ju tre nära vänner som var 39, 41 och 42 när de blev mammor. De två sistnämnda var förstagångsföderskor, och det har gått bra och alla tre är ganska smala igen. Och mormor var också gammal när hon fick barn. Hon var dock inte särskilt smal, utan snarare lite mullig och med stora hängbröst, men vet inte hur hon såg ut innan hon blev mamma.

Tredje dagen

På middag hemma hos en vän igår. Väskan låg i hallen och jag hörde inte mobilen när det pep från googlekalendern att jag skulle ta dagens tredje nässpray. Tycker redan det är jobbigt att behöva att komma ihåg att spraya tre gånger om dagen, men får väl försöka påminna mig själv om att det är en kort tid som detta ska pågå. Sambon läste i papprena att om man missar ett enstaka spray är det okey, så jag har inte förstört något, i alla fall.

Muntorrheten blir bara värre. Dricker och dricker men tycker bara det hjälper temporärt. Undrar om det är vanligt att kvinnor i klimakteriet blir muntorra eller om det bara är läkemedlet som orsakar det? Kan inte låta bli att fundera på om det här på något sätt gör att jag kommer att hamna tidigare i klimakteriet? Tänk om inte mensen kommer igång som vanligt sedan? Tänk om det här laborerandet gör att kroppen inte reagerar normalt? Står inget i papprena om det, så klart, men det ligger å andra sidan inte i Fertilitetscentrums intresse att skrämma upp patienterna.

Andra dagen

Känner en enorm muntorrhet och torrhet i alla slemhinnor. Och så har jag ett märkligt ringande ljud i öronen, nästan som om jag befann mig i ett vakum. I övrigt smakar nässprayet rätt äckligt. När det rinner ner för halsen känns det metalliskt.

Fertilitetscentrum ringde. Fakturan de skickat ut var felaktig, vi får IVF för det gamla priset, 29ooo istället för 32000. Alltid något. Och vi behöver inte betala förrän ägguttaget görs i mitten av maj.

Ringde sedan själv Fertilitetscentrum i Stockholm för att berätta att jag börjat med nässprayet. Visste inte om de ville veta det eller inte. Det visade sig att de vill att jag ringer först när blödningen kommit igång. Och de vill de veta exakt hur den ser ut och beter sig... Helst ska den vara större än normalt. Och kommer den inte igång alls kan det vara en äggblåsa som börjat växa i buken och då måste den punkteras. Barnmorskan sa att runt 1 maj bör jag ha börjat med injektionerna.

Allt känns fortfarande overkligt. Kan inte ta till mig det, märker jag. Känns mer som om jag håller på att medicinera för någon sjukdom, inte som om att jag håller på att mecka med kroppen för att lura den att släppa en massa ägg ifrån sig. Och det känns verkligen inte som om vi håller på att försöka skaffa barn. Det är en så absurd tanke att jag inte kan pressa fram en endaste mental bild av det.

Första dagen

Beslutet är fattat och idag började jag med nässprayet som jag ska ta tre gånger om dagen i ungefär två veckor. "Nedreglering" kallas det för. Hemskt ord. Jag ska regleras ner, bli ofruktsam och försättas i ett "klimakterieliknande" tillstånd. Våndas och kan inte sluta tänka på alla biverkningar som räknas upp; viktuppgång, humörsvängningar, torr hud, torra slemhinnor, minskad sexlust, tunt hår... Hoppas inte alltför mycket hinner hända mig på den korta tiden jag ska vara i detta ofruktsamma tillstånd. Pratade med sambon igår och han lovar att jag slipper genomlida detta en gång till om provrörsexperimentet misslyckas denna första gång. Vi ger IVF-behandlingen en enda chans, sedan får naturen ha sin egen gilla gång.

Försöker vara lugn och oftast är jag faktiskt det också, men ibland kommer oron och tankarna far som höstlöv i vinden. Vad kommer bli resultatet av detta att bli? Blir det några fruktbara ägg? Blir det en lyckosam befruktning? Blir det ett barn eller blir det missfall?