Fyrtioförsta dagen

I söndags blev vi inkallade till Fertilitetscdentrum. Då hade det gått fem dagar sedan ägguttaget och vi skulle få besked om hur mina ägg utvecklats. Fick besked av doktorn att en av dem utvecklats till "en stor och fin blastocyst", de andra var inte riktigt mogna ännu. Besked om hur många som kanske kan gå till frysen får vi per brev om en vecka.

Jag bytte om till rock och strumpor och sambom fick på sig en rock också och vi fick gå tillbaka till samma operationsrum där de tog ut äggen förra veckan. Jag hoppade upp i gynstolen och var helt oförberedd på den smärta som skulle komma. Av allt jag läst i broschyrer och på nätet så har ingen nämnt att ägginsättningen skulle göra så fruktansvärt ont. Läkaren kämpade länge med att försöka få in det smala plaströret genom livmoderhalsen, men det gick inte. Jag kallsvettades och försökte slappna av, men det var svårt. Till slut fick jag bedövning som delvis hjälpte och då lyckades läkaren till slut. Hon sa att en kvinna av tio har liknande problem och det beror tydligen på att mina slemhinnor svarat på progesteronsalvan och helt enkelt blivit så tjocka att det är svårt att föra in någonting i livmodern. Läkaren tröstade mig med att det är bra, för tjocka slemhinnor gör att ägget kommer att sitta bättre.

Labläkaren, som satt i rummet bredvid, visade på en monitor vår blastocyst i kraftig förstorning. Läkaren pekade ut kärnan och det som sedan kommer att bli moderkakan. All smärta och rörelse gjorde att jag började gråta. Inte för att jag var ledsen, men mest för att det kändes så stort och lite svårt att ta till sig. Sedan kom labläkaren med blasocysten i ett rör som hon gav till läkaren och alldeles strax satt den så på plats. Och vi hade tur, på ultraljudet kunde vi se beviset - en liten vit prick i allt det svarta!

- Nu är det bara att hoppas och vänta, sa läkaren och gav oss tid för gravtest den femte juni.

På rätt skakiga ben åkte vi hem och jag sov sedan hela eftermiddagen, meddtagen och öm i buken. Läkaren hade sagt att jag förmodligen skulle blöda och att jag inte skulle oroa mig för det, men det har knappt kommit en droppe blod, så det känns skönt.

Nu har det gått två dagar och jag är helt återställd. Känner mig inte gravid, men å andra sidan kommer det som sagt heller inget blod, så då sitter väl "mini" på plats, förhoppningsvis.