tisdag 3 juni 2008

Fyrtioåttonde dagen

Är så ledsen. Nästan säker på att jag fått missfall. Började blöda lätt i tisdagskväll, lite rosa på toalettpappret som igår blev lite mer i kombination med rätt rejäl mensvärk. Och så idag riktigt kraftig mensvärk med tendens till ont i korsryggen och mer brunaktig flytning med små små bitar i, förmodligen hinnor och annat. Ringde Fertilitetscentrum igår, mest för att få tröst och för att jag ville att läkaren skulle säga att det faktiskt kunde vara något annat än ett missfall, tex att livmodern expanderar när man är gravid och att det då kan blöda, men just den läkaren var hopplös. Sa bara att jag skulle vänta och se och fortsätta med progesteronsalvan fram till gravtestet på torsdag. Hon var inte till någon hjälp eller tröst alls. Ringde sambon som googlade medan jag var i luren och läste högt från Sjukvårdsupplysningen där det stod precis det jag själv föreslagit till läkaren - nämligen att man kan få en liten blödning i samband med att livmodern växer - och att det känns precis som molande mensvärk! Blev lite lättad men samtidigt förbannad. Ska man behöva googla för att få svar på sina frågor? Jag fattar väl att läkarna inte vill ge mig falska förhoppningar, men hon kunde ju själv ha nämnt andra orsaker till att man blöder än missfall...

Hur som helst, idag råder det inga större tvivel om vad som är på gång och jag känner mig misslyckad, tom och ledsen. Det kändes ju så himla fint, jag svarade bra på behandlingen och blastocysten som sattes in var "stor och fin"... Ändå gick det inte. Försöker tänka positivt om de tre äggen som finns i frysen, hoppas de klarar upptiningen och att vi kan prova igen i sommar när mensen kommit igång igen (vilket jag hoppas att den gör snart!).

På torsdag är det gravtest, vilket känns jobbigt, för även om stickan kanske visar plus är risken stor att ett pågående missfall kan ge plus-utslag, har jag läst. Detta för att det är gravhormoner kvar i kroppen... Så blir det plus måste jag köpa ett par tester till på apoteket och göra om om några dagar... Men förmodligen kommer det visa på minus.

Fan.

söndag 1 juni 2008

Fyrtiosjätte dagen

Festen igår gick bra, men jag var spänd och nervös. Nervös för att alla ska se att jag inte drack vin... Först var vi förbi sambons kompis som fyllde 40 och hade stort kalas. Där bjöds det på champagne, så jag gick omkring med orört glas och kände mig dum. Sa till sambon att han måste byta glas med mig då och då så att det såg ut som om jag druckit. Och han köpte efter ett tag Ramlösa som vi både drack av, "för att det var så varmt ute".

Efteråt skulle vi plocka upp min kompis hemma hos henne. Vi satt på balkongen och hon gav mig ett stort glas som hon fyllde till hälften med rödvin utan att ens fråga om jag ville ha. För så är det, när vi vänner samlas är det alltid vin eller öl med i bilden. Eftersom vi satt på hennes balkong tillsammans med några andra, var det svårt för mig att inte dricka. Höll glaset mot munnen och fuktade läpparna, men det syntes ju så klart att glaset aldrig tömdes... Vid ett tillfälle lyckades sambon byta glas med mig, så han fick dricka dubbelt så mycket...

På min kompis födelsedagsfest gick det lite lättare eftersom man minglade och folk kanske inte tänkte så mycket på vad jag drack. Sambon kom på idén att göra virgin-drinkar till mig, så jag drack en massa apelsinjuice med frukt i, men utan vodka. Tror inte någon misstänkte något. Det enda var väl att vid ett-tiden på natten var alla ganska sliriga, men inte jag, trots att jag druckit många vodkaorange-drinkar...

Pratade med en av de få som vet hur det ligger till, och hon sa att jag kommer få stora problem på semestern... Berättar jag för några få kommer det ta fem minuter, så vet alla... Det skvallras kopiöst på semesterorten dit vi ska och vi har många, många vänner och bekanta där... Överväger att säga att jag har en vit månad. Hade ju det i januari och då ifrågasatte ingen det. Men, vita veckor utomlands... Vet inte om någon kommer att köpa det.

Jag har inte tänkt så noga på hur alkolstyrt mitt umgänge är, men det är ju faktiskt så. Majoriteten av mina vänner förutom ett par undantag, har inte barn. Många är singlar eller par utan barn, och vi lever alla fria och glada liv med resor utomlands, krog och restaurangbesök och fester... Och jag känner bara en person som är nykterist. Alla andra dricker mer än gärna.

Magen är annars i finfin form. Hade ont under revbenet häromdagen och var lite lätt illamående. Sedan flyttade sig värken neråt i buken och jag blev jätteorolig och surfade runt på alla tusen graviditetshemsidor som jag bookmarkat. På ett ställe stod det att man kan få ont strax under revbenen vid tidig graviditet. Men på ett annat ställe stod det att värk som flyttar sig i mag/buk-området kan vara tecken på missfall. Jag blir galen på alla lösa rykten och motsägelsefull information. Hur som helst hände inget och värken försvann och nu mår jag bra igen. På torsdag är det dags för gravtest...

fredag 30 maj 2008

Forts Fyrtiofjärde dagen

Just det, glömde ju... Fick ett brev från Fertilitetscentrum där det stod att tre ägg går till frysen, om vi vill och skriver på papprena. I fem år kan de ligga där. (Naturligtvis inte aktuellt i mitt fall med tanke på att jag är 40+) Men ändå. Tre ägg! Va! Än kan tanten! 11 ägg hade jag från början, sex befruktades och delade sig, fyra fina blev kvar. Det tycker jag är överraskande bra. Med tanke på allt tjat om gamla kvinnor och den lilla chansen att få till det, är jag rätt stolt, faktiskt. Läser om andra, betydligt yngre kvinnor, som fått få ägg och ibland inga befruktade alls.
Läkaren sa till oss, efter ET, att chansen att vi får behålla embryot är 45-50 procents chans. Det är rätt mycket mer än de 15-17 procent hon sa till oss från allra första början...

Fyrtiofjärde dagen

Känner mig inte särskilt nervös, konstigt nog. Jag mår så bra att det känns som om allt kommer att gå bra. Naturligtvis kan jag ha jättefel, inser det. Men känner mig lugn. Har heller ingen längtan efter att ”tjuvtesta” i förväg, som jag läser om på alla chattar, forum och bloggar. Vet dessutom att gravtestet kan visa falskt positivt om man testar för tidigt.

Ikväll ska jag på fest och det är nu problemen börjar. Jag måste låtsas dricka vin. Skulle jag dricka vatten skulle alla fråga varför och ingen tror nuförtiden på någon som är vit bara för man äter pencillin... Och jag vet inte vad annars jag ska skylla på. Så jag får fejka och gå omkring och vara nervös att folk ska se att jag faktiskt inte dricker...Och nästa vecka fyller en av mina bästa vänner år och jag vet att hennes fester brukar bli sjöslag, och då ska jag låtsas igen. Och efter midsommar drar jag och sambon på semester och då är det ännu större problem – vi kommer att umgås med många vi känner och alkohol är med i bilden varje dag från eftermiddag till sen natt. Jag kommer inte att kunna fejka i flera veckor. OM jag fortfarande är gravid då kommer jag bli tvungen att berätta för folk, fastän det är på tok för tidigt. Jag kommer då bara att vara i fjärde-femte veckan... Känns inge bra, men hur ska jag annars göra?

tisdag 27 maj 2008

Fyrtioförsta dagen

I söndags blev vi inkallade till Fertilitetscdentrum. Då hade det gått fem dagar sedan ägguttaget och vi skulle få besked om hur mina ägg utvecklats. Fick besked av doktorn att en av dem utvecklats till "en stor och fin blastocyst", de andra var inte riktigt mogna ännu. Besked om hur många som kanske kan gå till frysen får vi per brev om en vecka.

Jag bytte om till rock och strumpor och sambom fick på sig en rock också och vi fick gå tillbaka till samma operationsrum där de tog ut äggen förra veckan. Jag hoppade upp i gynstolen och var helt oförberedd på den smärta som skulle komma. Av allt jag läst i broschyrer och på nätet så har ingen nämnt att ägginsättningen skulle göra så fruktansvärt ont. Läkaren kämpade länge med att försöka få in det smala plaströret genom livmoderhalsen, men det gick inte. Jag kallsvettades och försökte slappna av, men det var svårt. Till slut fick jag bedövning som delvis hjälpte och då lyckades läkaren till slut. Hon sa att en kvinna av tio har liknande problem och det beror tydligen på att mina slemhinnor svarat på progesteronsalvan och helt enkelt blivit så tjocka att det är svårt att föra in någonting i livmodern. Läkaren tröstade mig med att det är bra, för tjocka slemhinnor gör att ägget kommer att sitta bättre.

Labläkaren, som satt i rummet bredvid, visade på en monitor vår blastocyst i kraftig förstorning. Läkaren pekade ut kärnan och det som sedan kommer att bli moderkakan. All smärta och rörelse gjorde att jag började gråta. Inte för att jag var ledsen, men mest för att det kändes så stort och lite svårt att ta till sig. Sedan kom labläkaren med blasocysten i ett rör som hon gav till läkaren och alldeles strax satt den så på plats. Och vi hade tur, på ultraljudet kunde vi se beviset - en liten vit prick i allt det svarta!

- Nu är det bara att hoppas och vänta, sa läkaren och gav oss tid för gravtest den femte juni.

På rätt skakiga ben åkte vi hem och jag sov sedan hela eftermiddagen, meddtagen och öm i buken. Läkaren hade sagt att jag förmodligen skulle blöda och att jag inte skulle oroa mig för det, men det har knappt kommit en droppe blod, så det känns skönt.

Nu har det gått två dagar och jag är helt återställd. Känner mig inte gravid, men å andra sidan kommer det som sagt heller inget blod, så då sitter väl "mini" på plats, förhoppningsvis.

onsdag 21 maj 2008

Trettiofemte dagen

Samtal från barnmorske-Lotta som berättade att sex ägg av de elva som togs ut blivit befruktade. Fyra hade varit omogna och ett ägg var onormalt och hade två kärnor.

På söndag 14.15 är det dags för ET (embryo transfer) och vi pratade en stund om varför de långtidsodlar (blastocystodlar) mina ägg. Hon förklarade att enligt F-centrums egna undersökningar överlever fler embryon om de odlas i fem dagar istället för normala två. Och anledningen till att man måste ha fler befruktade ägg för att få långtidsodlas, beror på att det är en större risk att göra det eftersom livmodern trots allt är en bättre miljö för ett befruktat ägg. Har man fler ägg att "slösa" på vågar man ta risken. För vinsten är att man kan se vilket av embryona som är mest livskraftigt efter fem dagar. Gränsen på F-centrum för att få långtidsodlas är just sex befruktade ägg, så jag klarade mig precis...

Nu låter de äggen vara till imorgon då de tittar igen för att se hur delningen ser ut. Nu kan man ju bara se att äggen är befruktade, inte hur de mår eller delar sig. Ser det fint ut fryser de in överblivna embryon men inte förrän på söndag vet vi om de tänker sätta tillbaka ett eller två embryon och det känns lite läskigt. Kan verkligen inte tänka mig tvillingar. Dels för att det innebär mycket större risker fysiskt för både barn och mig och dels för att jag inte orkar med två skrikande ungar... Snacka om att aldrig få sova igen...

tisdag 20 maj 2008

Trettiofjärde dagen - fortsättning

Tilldelades ett mysigt rum på F-centrum. Fick lugnande tablett som faktiskt gjorde att den värsta nervositeten släppte. Sedan kanyl i armen och snygg vit sjukhusskjorta och vita strumpor som envisades med att kasa ner hela tiden.

Sambon fick ett rör och ett särskilt "herrum" uppsöktes. En inplastad Hustler och en kass dvd erbjöds, så han bestämde sig för att klara av det utan hjälpmedel, vilket gick bra.

Strax efteråt leddes jag in i operationsrummet och fick en smärtstillande lokal spruta och morfin i kanylen. Blev rejält snurrig av morfinet och hade stundvis svårt att höra vad doktorn sa till mig, så jag fick fråga om ett par gånger. På monitorn såg vi nålen föras in i äggstocken och hur den sög ut äggvätska. Efter en stund bytte läkaren äggstock och sög ut ägginnehållet där också. Fick en morfindos till, men var ändå överraskad att det kändes såpass lite som det gjorde. Det högg till lite då och då och gjorde ont när ultraljudsstaven bytte plats, men annars var det rätt ok.

Efter cirka 20 minuter var det hela över och den manliga sköterskan tog tag i mina händer och jag fick sätta mig upp. Lite snurrig och ostadig, men kunde strax ställa mig upp och gå ut till rummet med min säng.

Slumrade till och efter ett tag kom sköterskan Lotta med mackor men jag ville bara ha vatten, var så otroligt törstig.

Efter ytterligare en stund kom hon tillbaka och berättade att inga av de nio äggblåsorna var tomma, utan tvärtom, två hade till och med två ägg i sig! Så totalt fick de ut elva ägg. Lotta verkade lite imponerad och jag och sambon var också överraskade. Vi har förstått det som att det är vanligt att flera äggblåsor brukar vara tomma.

Tack vare att det var så många ägg, sker ET (återinförandet) inte förrän på söndag. Hade det varit färre ägg hade de förts tillbaka tidigare. Det som är bra med det är väl att man hinner se vilket ägg som verkar mest livskraftigt och som., förhoppningsvis, delat sig som det ska. Det trista är dock att sambon är bortrest i helgen så jag får åka in själv...

Sov sedan hela dagen, var ofattbart trött och är det fortfarande. Mår annars rätt bra. Lite öm i magen man ingen fara. Hoppas äggblåsorna inte vätskefylls bara, för det kan tydligen göra ont.