Åttonde dagen

Gjorde ett gravtest för några dagar sedan, bara för att vara säker på att jag inte är gravid nu när jag håller på att trixar och manipulerar med min kropp. Instruktionerna var dåligt skrivna, så i en förstenad minut trodde jag att jag faktiskt kanske var gravid. Sambon tittade också på stickan med de två blå strecken. Hann tänka "Herregud, jag har druckit alkohol!" Märkligt hur hjärnan fungerar... Läste och läste i anvisningarna och till slut fattade vi att det skulle vara ett plustecken och inte ett minustecken i rutan. Jag trodde det räckte med ett streck.

Slängde stickan och tömde papperskorgen för att ingen utomstående skulle råka upptäcka vad som låg där och skräpade. Gick sedan och tränade. Hela dagen tänkte jag på det där gravtestet. Var inte precis besviken, mest i efterdyningarna av en chock. Tänk om det verkligen hade varit ett positivt besked? Det hade känts extremt overkligt. Och vad hade jag gjort då?

Puffar på mitt nässpray och nu har det gått en vecka idag. Och intet nytt under solen.

Sjunde dagen

Än ingen blödning. Känner mig lite otålig över det, men jag vet att det kan ta upp till två veckor innan den kommer.

Har i alla fall inte gått upp mer i vikt nu. Vågen stod på 54 blankt imorse. Lite för mycket för att vara jag, men hoppas det vänder neråt snart.

Femte dagen

Det här tenderar att handla mer om vikt än IVF, men jag är helt fixerad vid vågen för nu har jag gått upp nästan 2 kilo på fyra dagar. Är det verkligen normalt? Ska det fortsätta så här? Kommer vara smällfet innan jag ens får börja injektionerna, och där läste jag om risken för överstimulering kan medföra att man går upp ett kilo - om dagen! Är helt förstörd vid tanken.

Visst, det är väl ego, men det är min kropp, och jag är skiträdd om den och saker som viktuppgång, finnar och håravfall skrämmer skiten ur mig. Och allt detta vet jag kan vara biverkningar på preparaten.

Jag kan fan inte vara klok som utsätter mig för det här.

Fjärde dagen

Sover oroligt. Vaknar törstig och tänker mycket på det här, på biverkningar tex. Mest tänker jag på rent fysiska saker som kan drabba mig. Det här med viktuppgång stressar mig jättemycket. De senaste dagarna har jag varit jättenoga med vad jag ätit, ändå märker jag att vågen står still och till och med pekar lite uppåt. Beror det på nedreglingen? Önskar mensen (eller blödningen, det är ju faktiskt inte riktig mens) kunde komma igång så jag kunde sluta med sprayet.

Apropå vikt och förändrad kropp i samband med graviditet. Läser artiklar om kvinnor som får barn. Charlotte Perrelli berättar att hon hade svårt att gå ner i vikt efter sitt andra barn. Hon sa att det nog berodde på att hon var äldre då än när hon fick första. Men hon faktiskt bara 33 år när hon blev mamma andra gången... Herregud, hur ska det inte vara för mig då? Försöker klamra mig fast vid de goda exemplena. Som Salma Hayek som faktiskt var 41 när hon blev mamma. I en tidning klagar hon dock över sömnbrist... Men snygg som vanligt är hon. Sedan har jag ju tre nära vänner som var 39, 41 och 42 när de blev mammor. De två sistnämnda var förstagångsföderskor, och det har gått bra och alla tre är ganska smala igen. Och mormor var också gammal när hon fick barn. Hon var dock inte särskilt smal, utan snarare lite mullig och med stora hängbröst, men vet inte hur hon såg ut innan hon blev mamma.

Tredje dagen

På middag hemma hos en vän igår. Väskan låg i hallen och jag hörde inte mobilen när det pep från googlekalendern att jag skulle ta dagens tredje nässpray. Tycker redan det är jobbigt att behöva att komma ihåg att spraya tre gånger om dagen, men får väl försöka påminna mig själv om att det är en kort tid som detta ska pågå. Sambon läste i papprena att om man missar ett enstaka spray är det okey, så jag har inte förstört något, i alla fall.

Muntorrheten blir bara värre. Dricker och dricker men tycker bara det hjälper temporärt. Undrar om det är vanligt att kvinnor i klimakteriet blir muntorra eller om det bara är läkemedlet som orsakar det? Kan inte låta bli att fundera på om det här på något sätt gör att jag kommer att hamna tidigare i klimakteriet? Tänk om inte mensen kommer igång som vanligt sedan? Tänk om det här laborerandet gör att kroppen inte reagerar normalt? Står inget i papprena om det, så klart, men det ligger å andra sidan inte i Fertilitetscentrums intresse att skrämma upp patienterna.

Andra dagen

Känner en enorm muntorrhet och torrhet i alla slemhinnor. Och så har jag ett märkligt ringande ljud i öronen, nästan som om jag befann mig i ett vakum. I övrigt smakar nässprayet rätt äckligt. När det rinner ner för halsen känns det metalliskt.

Fertilitetscentrum ringde. Fakturan de skickat ut var felaktig, vi får IVF för det gamla priset, 29ooo istället för 32000. Alltid något. Och vi behöver inte betala förrän ägguttaget görs i mitten av maj.

Ringde sedan själv Fertilitetscentrum i Stockholm för att berätta att jag börjat med nässprayet. Visste inte om de ville veta det eller inte. Det visade sig att de vill att jag ringer först när blödningen kommit igång. Och de vill de veta exakt hur den ser ut och beter sig... Helst ska den vara större än normalt. Och kommer den inte igång alls kan det vara en äggblåsa som börjat växa i buken och då måste den punkteras. Barnmorskan sa att runt 1 maj bör jag ha börjat med injektionerna.

Allt känns fortfarande overkligt. Kan inte ta till mig det, märker jag. Känns mer som om jag håller på att medicinera för någon sjukdom, inte som om att jag håller på att mecka med kroppen för att lura den att släppa en massa ägg ifrån sig. Och det känns verkligen inte som om vi håller på att försöka skaffa barn. Det är en så absurd tanke att jag inte kan pressa fram en endaste mental bild av det.

Första dagen

Beslutet är fattat och idag började jag med nässprayet som jag ska ta tre gånger om dagen i ungefär två veckor. "Nedreglering" kallas det för. Hemskt ord. Jag ska regleras ner, bli ofruktsam och försättas i ett "klimakterieliknande" tillstånd. Våndas och kan inte sluta tänka på alla biverkningar som räknas upp; viktuppgång, humörsvängningar, torr hud, torra slemhinnor, minskad sexlust, tunt hår... Hoppas inte alltför mycket hinner hända mig på den korta tiden jag ska vara i detta ofruktsamma tillstånd. Pratade med sambon igår och han lovar att jag slipper genomlida detta en gång till om provrörsexperimentet misslyckas denna första gång. Vi ger IVF-behandlingen en enda chans, sedan får naturen ha sin egen gilla gång.

Försöker vara lugn och oftast är jag faktiskt det också, men ibland kommer oron och tankarna far som höstlöv i vinden. Vad kommer bli resultatet av detta att bli? Blir det några fruktbara ägg? Blir det en lyckosam befruktning? Blir det ett barn eller blir det missfall?