Just det, glömde ju... Fick ett brev från Fertilitetscentrum där det stod att tre ägg går till frysen, om vi vill och skriver på papprena. I fem år kan de ligga där. (Naturligtvis inte aktuellt i mitt fall med tanke på att jag är 40+) Men ändå. Tre ägg! Va! Än kan tanten! 11 ägg hade jag från början, sex befruktades och delade sig, fyra fina blev kvar. Det tycker jag är överraskande bra. Med tanke på allt tjat om gamla kvinnor och den lilla chansen att få till det, är jag rätt stolt, faktiskt. Läser om andra, betydligt yngre kvinnor, som fått få ägg och ibland inga befruktade alls.
Läkaren sa till oss, efter ET, att chansen att vi får behålla embryot är 45-50 procents chans. Det är rätt mycket mer än de 15-17 procent hon sa till oss från allra första början...
fredag 30 maj 2008
Fyrtiofjärde dagen
Känner mig inte särskilt nervös, konstigt nog. Jag mår så bra att det känns som om allt kommer att gå bra. Naturligtvis kan jag ha jättefel, inser det. Men känner mig lugn. Har heller ingen längtan efter att ”tjuvtesta” i förväg, som jag läser om på alla chattar, forum och bloggar. Vet dessutom att gravtestet kan visa falskt positivt om man testar för tidigt.
Ikväll ska jag på fest och det är nu problemen börjar. Jag måste låtsas dricka vin. Skulle jag dricka vatten skulle alla fråga varför och ingen tror nuförtiden på någon som är vit bara för man äter pencillin... Och jag vet inte vad annars jag ska skylla på. Så jag får fejka och gå omkring och vara nervös att folk ska se att jag faktiskt inte dricker...Och nästa vecka fyller en av mina bästa vänner år och jag vet att hennes fester brukar bli sjöslag, och då ska jag låtsas igen. Och efter midsommar drar jag och sambon på semester och då är det ännu större problem – vi kommer att umgås med många vi känner och alkohol är med i bilden varje dag från eftermiddag till sen natt. Jag kommer inte att kunna fejka i flera veckor. OM jag fortfarande är gravid då kommer jag bli tvungen att berätta för folk, fastän det är på tok för tidigt. Jag kommer då bara att vara i fjärde-femte veckan... Känns inge bra, men hur ska jag annars göra?
Ikväll ska jag på fest och det är nu problemen börjar. Jag måste låtsas dricka vin. Skulle jag dricka vatten skulle alla fråga varför och ingen tror nuförtiden på någon som är vit bara för man äter pencillin... Och jag vet inte vad annars jag ska skylla på. Så jag får fejka och gå omkring och vara nervös att folk ska se att jag faktiskt inte dricker...Och nästa vecka fyller en av mina bästa vänner år och jag vet att hennes fester brukar bli sjöslag, och då ska jag låtsas igen. Och efter midsommar drar jag och sambon på semester och då är det ännu större problem – vi kommer att umgås med många vi känner och alkohol är med i bilden varje dag från eftermiddag till sen natt. Jag kommer inte att kunna fejka i flera veckor. OM jag fortfarande är gravid då kommer jag bli tvungen att berätta för folk, fastän det är på tok för tidigt. Jag kommer då bara att vara i fjärde-femte veckan... Känns inge bra, men hur ska jag annars göra?
tisdag 27 maj 2008
Fyrtioförsta dagen
I söndags blev vi inkallade till Fertilitetscdentrum. Då hade det gått fem dagar sedan ägguttaget och vi skulle få besked om hur mina ägg utvecklats. Fick besked av doktorn att en av dem utvecklats till "en stor och fin blastocyst", de andra var inte riktigt mogna ännu. Besked om hur många som kanske kan gå till frysen får vi per brev om en vecka.
Jag bytte om till rock och strumpor och sambom fick på sig en rock också och vi fick gå tillbaka till samma operationsrum där de tog ut äggen förra veckan. Jag hoppade upp i gynstolen och var helt oförberedd på den smärta som skulle komma. Av allt jag läst i broschyrer och på nätet så har ingen nämnt att ägginsättningen skulle göra så fruktansvärt ont. Läkaren kämpade länge med att försöka få in det smala plaströret genom livmoderhalsen, men det gick inte. Jag kallsvettades och försökte slappna av, men det var svårt. Till slut fick jag bedövning som delvis hjälpte och då lyckades läkaren till slut. Hon sa att en kvinna av tio har liknande problem och det beror tydligen på att mina slemhinnor svarat på progesteronsalvan och helt enkelt blivit så tjocka att det är svårt att föra in någonting i livmodern. Läkaren tröstade mig med att det är bra, för tjocka slemhinnor gör att ägget kommer att sitta bättre.
Labläkaren, som satt i rummet bredvid, visade på en monitor vår blastocyst i kraftig förstorning. Läkaren pekade ut kärnan och det som sedan kommer att bli moderkakan. All smärta och rörelse gjorde att jag började gråta. Inte för att jag var ledsen, men mest för att det kändes så stort och lite svårt att ta till sig. Sedan kom labläkaren med blasocysten i ett rör som hon gav till läkaren och alldeles strax satt den så på plats. Och vi hade tur, på ultraljudet kunde vi se beviset - en liten vit prick i allt det svarta!
- Nu är det bara att hoppas och vänta, sa läkaren och gav oss tid för gravtest den femte juni.
På rätt skakiga ben åkte vi hem och jag sov sedan hela eftermiddagen, meddtagen och öm i buken. Läkaren hade sagt att jag förmodligen skulle blöda och att jag inte skulle oroa mig för det, men det har knappt kommit en droppe blod, så det känns skönt.
Nu har det gått två dagar och jag är helt återställd. Känner mig inte gravid, men å andra sidan kommer det som sagt heller inget blod, så då sitter väl "mini" på plats, förhoppningsvis.
Jag bytte om till rock och strumpor och sambom fick på sig en rock också och vi fick gå tillbaka till samma operationsrum där de tog ut äggen förra veckan. Jag hoppade upp i gynstolen och var helt oförberedd på den smärta som skulle komma. Av allt jag läst i broschyrer och på nätet så har ingen nämnt att ägginsättningen skulle göra så fruktansvärt ont. Läkaren kämpade länge med att försöka få in det smala plaströret genom livmoderhalsen, men det gick inte. Jag kallsvettades och försökte slappna av, men det var svårt. Till slut fick jag bedövning som delvis hjälpte och då lyckades läkaren till slut. Hon sa att en kvinna av tio har liknande problem och det beror tydligen på att mina slemhinnor svarat på progesteronsalvan och helt enkelt blivit så tjocka att det är svårt att föra in någonting i livmodern. Läkaren tröstade mig med att det är bra, för tjocka slemhinnor gör att ägget kommer att sitta bättre.
Labläkaren, som satt i rummet bredvid, visade på en monitor vår blastocyst i kraftig förstorning. Läkaren pekade ut kärnan och det som sedan kommer att bli moderkakan. All smärta och rörelse gjorde att jag började gråta. Inte för att jag var ledsen, men mest för att det kändes så stort och lite svårt att ta till sig. Sedan kom labläkaren med blasocysten i ett rör som hon gav till läkaren och alldeles strax satt den så på plats. Och vi hade tur, på ultraljudet kunde vi se beviset - en liten vit prick i allt det svarta!
- Nu är det bara att hoppas och vänta, sa läkaren och gav oss tid för gravtest den femte juni.
På rätt skakiga ben åkte vi hem och jag sov sedan hela eftermiddagen, meddtagen och öm i buken. Läkaren hade sagt att jag förmodligen skulle blöda och att jag inte skulle oroa mig för det, men det har knappt kommit en droppe blod, så det känns skönt.
Nu har det gått två dagar och jag är helt återställd. Känner mig inte gravid, men å andra sidan kommer det som sagt heller inget blod, så då sitter väl "mini" på plats, förhoppningsvis.
onsdag 21 maj 2008
Trettiofemte dagen
Samtal från barnmorske-Lotta som berättade att sex ägg av de elva som togs ut blivit befruktade. Fyra hade varit omogna och ett ägg var onormalt och hade två kärnor.
På söndag 14.15 är det dags för ET (embryo transfer) och vi pratade en stund om varför de långtidsodlar (blastocystodlar) mina ägg. Hon förklarade att enligt F-centrums egna undersökningar överlever fler embryon om de odlas i fem dagar istället för normala två. Och anledningen till att man måste ha fler befruktade ägg för att få långtidsodlas, beror på att det är en större risk att göra det eftersom livmodern trots allt är en bättre miljö för ett befruktat ägg. Har man fler ägg att "slösa" på vågar man ta risken. För vinsten är att man kan se vilket av embryona som är mest livskraftigt efter fem dagar. Gränsen på F-centrum för att få långtidsodlas är just sex befruktade ägg, så jag klarade mig precis...
Nu låter de äggen vara till imorgon då de tittar igen för att se hur delningen ser ut. Nu kan man ju bara se att äggen är befruktade, inte hur de mår eller delar sig. Ser det fint ut fryser de in överblivna embryon men inte förrän på söndag vet vi om de tänker sätta tillbaka ett eller två embryon och det känns lite läskigt. Kan verkligen inte tänka mig tvillingar. Dels för att det innebär mycket större risker fysiskt för både barn och mig och dels för att jag inte orkar med två skrikande ungar... Snacka om att aldrig få sova igen...
På söndag 14.15 är det dags för ET (embryo transfer) och vi pratade en stund om varför de långtidsodlar (blastocystodlar) mina ägg. Hon förklarade att enligt F-centrums egna undersökningar överlever fler embryon om de odlas i fem dagar istället för normala två. Och anledningen till att man måste ha fler befruktade ägg för att få långtidsodlas, beror på att det är en större risk att göra det eftersom livmodern trots allt är en bättre miljö för ett befruktat ägg. Har man fler ägg att "slösa" på vågar man ta risken. För vinsten är att man kan se vilket av embryona som är mest livskraftigt efter fem dagar. Gränsen på F-centrum för att få långtidsodlas är just sex befruktade ägg, så jag klarade mig precis...
Nu låter de äggen vara till imorgon då de tittar igen för att se hur delningen ser ut. Nu kan man ju bara se att äggen är befruktade, inte hur de mår eller delar sig. Ser det fint ut fryser de in överblivna embryon men inte förrän på söndag vet vi om de tänker sätta tillbaka ett eller två embryon och det känns lite läskigt. Kan verkligen inte tänka mig tvillingar. Dels för att det innebär mycket större risker fysiskt för både barn och mig och dels för att jag inte orkar med två skrikande ungar... Snacka om att aldrig få sova igen...
tisdag 20 maj 2008
Trettiofjärde dagen - fortsättning
Tilldelades ett mysigt rum på F-centrum. Fick lugnande tablett som faktiskt gjorde att den värsta nervositeten släppte. Sedan kanyl i armen och snygg vit sjukhusskjorta och vita strumpor som envisades med att kasa ner hela tiden.
Sambon fick ett rör och ett särskilt "herrum" uppsöktes. En inplastad Hustler och en kass dvd erbjöds, så han bestämde sig för att klara av det utan hjälpmedel, vilket gick bra.
Strax efteråt leddes jag in i operationsrummet och fick en smärtstillande lokal spruta och morfin i kanylen. Blev rejält snurrig av morfinet och hade stundvis svårt att höra vad doktorn sa till mig, så jag fick fråga om ett par gånger. På monitorn såg vi nålen föras in i äggstocken och hur den sög ut äggvätska. Efter en stund bytte läkaren äggstock och sög ut ägginnehållet där också. Fick en morfindos till, men var ändå överraskad att det kändes såpass lite som det gjorde. Det högg till lite då och då och gjorde ont när ultraljudsstaven bytte plats, men annars var det rätt ok.
Efter cirka 20 minuter var det hela över och den manliga sköterskan tog tag i mina händer och jag fick sätta mig upp. Lite snurrig och ostadig, men kunde strax ställa mig upp och gå ut till rummet med min säng.
Slumrade till och efter ett tag kom sköterskan Lotta med mackor men jag ville bara ha vatten, var så otroligt törstig.
Efter ytterligare en stund kom hon tillbaka och berättade att inga av de nio äggblåsorna var tomma, utan tvärtom, två hade till och med två ägg i sig! Så totalt fick de ut elva ägg. Lotta verkade lite imponerad och jag och sambon var också överraskade. Vi har förstått det som att det är vanligt att flera äggblåsor brukar vara tomma.
Tack vare att det var så många ägg, sker ET (återinförandet) inte förrän på söndag. Hade det varit färre ägg hade de förts tillbaka tidigare. Det som är bra med det är väl att man hinner se vilket ägg som verkar mest livskraftigt och som., förhoppningsvis, delat sig som det ska. Det trista är dock att sambon är bortrest i helgen så jag får åka in själv...
Sov sedan hela dagen, var ofattbart trött och är det fortfarande. Mår annars rätt bra. Lite öm i magen man ingen fara. Hoppas äggblåsorna inte vätskefylls bara, för det kan tydligen göra ont.
Sambon fick ett rör och ett särskilt "herrum" uppsöktes. En inplastad Hustler och en kass dvd erbjöds, så han bestämde sig för att klara av det utan hjälpmedel, vilket gick bra.
Strax efteråt leddes jag in i operationsrummet och fick en smärtstillande lokal spruta och morfin i kanylen. Blev rejält snurrig av morfinet och hade stundvis svårt att höra vad doktorn sa till mig, så jag fick fråga om ett par gånger. På monitorn såg vi nålen föras in i äggstocken och hur den sög ut äggvätska. Efter en stund bytte läkaren äggstock och sög ut ägginnehållet där också. Fick en morfindos till, men var ändå överraskad att det kändes såpass lite som det gjorde. Det högg till lite då och då och gjorde ont när ultraljudsstaven bytte plats, men annars var det rätt ok.
Efter cirka 20 minuter var det hela över och den manliga sköterskan tog tag i mina händer och jag fick sätta mig upp. Lite snurrig och ostadig, men kunde strax ställa mig upp och gå ut till rummet med min säng.
Slumrade till och efter ett tag kom sköterskan Lotta med mackor men jag ville bara ha vatten, var så otroligt törstig.
Efter ytterligare en stund kom hon tillbaka och berättade att inga av de nio äggblåsorna var tomma, utan tvärtom, två hade till och med två ägg i sig! Så totalt fick de ut elva ägg. Lotta verkade lite imponerad och jag och sambon var också överraskade. Vi har förstått det som att det är vanligt att flera äggblåsor brukar vara tomma.
Tack vare att det var så många ägg, sker ET (återinförandet) inte förrän på söndag. Hade det varit färre ägg hade de förts tillbaka tidigare. Det som är bra med det är väl att man hinner se vilket ägg som verkar mest livskraftigt och som., förhoppningsvis, delat sig som det ska. Det trista är dock att sambon är bortrest i helgen så jag får åka in själv...
Sov sedan hela dagen, var ofattbart trött och är det fortfarande. Mår annars rätt bra. Lite öm i magen man ingen fara. Hoppas äggblåsorna inte vätskefylls bara, för det kan tydligen göra ont.
måndag 19 maj 2008
Trettiofjärde dagen
Tog Ovitrelle, ägglossningssprutan, i söndags med darrande hand. Var ovanligt nervös. Nu började det närma sig det stora otäcka.
Måndagen puff och sprutfri, vilket var en lättnad. Dock smärtor när jag rörde på mig. Riktigt känner hur de tunga äggstockarna dinglar och far hit och dit.
Tisdagmorgon är det nu. Ägguttagsdag. Taxin kommer om tio minuter. Är så nervös att jag mår illa. Vad fan har jag gett mig in i. Aldrig att jag gör om det här, känns det som nu, i alla fall.
Måndagen puff och sprutfri, vilket var en lättnad. Dock smärtor när jag rörde på mig. Riktigt känner hur de tunga äggstockarna dinglar och far hit och dit.
Tisdagmorgon är det nu. Ägguttagsdag. Taxin kommer om tio minuter. Är så nervös att jag mår illa. Vad fan har jag gett mig in i. Aldrig att jag gör om det här, känns det som nu, i alla fall.
fredag 16 maj 2008
Trettioende dagen
Nytt ultraljud imorse. Det visade sig att det var fyra äggblåsor i höger äggstock och fem i vänster, så totalt har jag alltså nio blåsor, vilket känns positivt. Läkaren verkade också mer nöjd denna gång än förra.
Och anledningen till att jag har så ont på vänster sida är inte så konstig, det är som ett halvårs ägglossningar samlade samtidigt i äggstockarna. Det blir tungt, förklarade läkaren, och dessutom rör sig äggledarna, de sitter faktiskt inte fast i något, så därför känner jag av dem. Och att jag gått upp två kilo var också helt normalt, man samlar vätska så här före ÄU. Så det är viktigt att dricka mycket.
På söndag är det dags för ovitrelle-injektionen, kl 20.30. Nålen är lite grövre och det är viktigt att skjuta injektionen i hullet och tömma nålen ordentligt.
På tisdagmorgon ska vi sedan inställa oss på Fertilitetscentrum för ÄU. Enligt sköterskan är det olika hur man reagerar, men de har morfinliknande preparat som man får intravenöst om man behöver. Tänker på väninnan som sa det var fruktansvärt smärtsamt båda gångerna hon gjordet det. Andra verkar dock inte tycka det är så farligt. Och efteråt känns det mest som menssmärtor...
Och anledningen till att jag har så ont på vänster sida är inte så konstig, det är som ett halvårs ägglossningar samlade samtidigt i äggstockarna. Det blir tungt, förklarade läkaren, och dessutom rör sig äggledarna, de sitter faktiskt inte fast i något, så därför känner jag av dem. Och att jag gått upp två kilo var också helt normalt, man samlar vätska så här före ÄU. Så det är viktigt att dricka mycket.
På söndag är det dags för ovitrelle-injektionen, kl 20.30. Nålen är lite grövre och det är viktigt att skjuta injektionen i hullet och tömma nålen ordentligt.
På tisdagmorgon ska vi sedan inställa oss på Fertilitetscentrum för ÄU. Enligt sköterskan är det olika hur man reagerar, men de har morfinliknande preparat som man får intravenöst om man behöver. Tänker på väninnan som sa det var fruktansvärt smärtsamt båda gångerna hon gjordet det. Andra verkar dock inte tycka det är så farligt. Och efteråt känns det mest som menssmärtor...
tisdag 13 maj 2008
Tjogosjunde dagen
Var på ultraljud igen igår. Sambon och jag tittade tillsammans på monitorn som visade att det finns fyra äggblåsor i vardera äggstock, alltså totalt åtta och den största var nio mm stor. Den kvinnliga läkaren verkade inte riktigt nöjd med det resultatet och antydde att jag kanske måste öka dosen av Gonal-F från 300 till 375 IE. Det kändes lite deppigt och som ett underbetyg. Men samma eftermiddag ringde de och sa att mitt blodprov visat att jag svarat bra på hormonstimuleringen och kan fortsätta med 300 IE. Det kändes bra.
På fredag ska jag tillbaka på ultraljud för att mäta blåsorna igen och för att de ska kunna beräkna exakt när ägguttaget ska ske, men barnmorskan trodde runt den 19 eller 20 maj.
Fikade sedan med en kompis som gått igenom två IVF-behandlingar och hon berättade att hon hade fått 15 ägg vardera gången, så mina åtta känns lite i sammanhanget... Men det räcker ju å andra sidan med ett snyggt ägg... Hon berättade vidare att ägguttaget i hennes fall varit hemskt, riktigt smärtsamt. Hon hade fått morfin men ändå haft fruktansvärt ont. I mina papper står det inget om smärtstillande, bara att man får lugnande om man vill och bedövningsgel som appliceras lokalt. Antar att det är väldigt olika hur man reagerar, men utgår ifrån att det finns tillgång till morfin om det blir alltför smärtsamt.
På fredag ska jag tillbaka på ultraljud för att mäta blåsorna igen och för att de ska kunna beräkna exakt när ägguttaget ska ske, men barnmorskan trodde runt den 19 eller 20 maj.
Fikade sedan med en kompis som gått igenom två IVF-behandlingar och hon berättade att hon hade fått 15 ägg vardera gången, så mina åtta känns lite i sammanhanget... Men det räcker ju å andra sidan med ett snyggt ägg... Hon berättade vidare att ägguttaget i hennes fall varit hemskt, riktigt smärtsamt. Hon hade fått morfin men ändå haft fruktansvärt ont. I mina papper står det inget om smärtstillande, bara att man får lugnande om man vill och bedövningsgel som appliceras lokalt. Antar att det är väldigt olika hur man reagerar, men utgår ifrån att det finns tillgång till morfin om det blir alltför smärtsamt.
måndag 5 maj 2008
Nittonde dagen...
Blödningen kom den 13:e dagen, till slut. Men blev osäker på om det var en vanlig mens eller inte, så jag ringde F-centrum och de ville jag skulle ta ett blodprov för att kolla att jag verkligen är "nedreglerad". Cyklade dit imorse och blev stucken i armen. I eftermiddag efter15 ringer de och berättar provresultatet. Är allt som det ska börjar jag med injektionerna på onsdag, tidigast. Har nästan glömt hur man gjorde, men det får lösa sig. Hur svårt kan det vara?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)